När det gäller rädsla

Min hund har varit rädd många gånger i höst. Först insjuknade han i svåra symtom och blev inlagd på djursjukhuset. Det visade sig att han hade fått Borrelia. Behandling insattes och han blev sakteliga bättre.

Då upptäckte jag att hans medfödda navelbråck hade börjat växa och att en testikel hade försvunnit. Det blev ett nytt besök på djursjukhuset. Bråcket, som nu var som ett stenhårt ägg, måste opereras bort. Det måste även den vandrande testikeln göra, då det är risk för tumöromvandling när en testikel ligger i buken. Även den friska testikeln togs bort i förebyggande syfte.

Det blev en stor operation, man blev tvungen att göra två öppningar i buken. Komplikationer tillstötte så småningom och man fick öppna ena såret igen. Igår fick han avsluta den långa antibiotikakuren, men tratten har han kvar på huvudet, tills alla stygn är tagna efter nyår.

Nu började nästa rädsla ge sig till känna. Han kan bli rädd för saker på himlen. Till exempel lågt flygande flygplan och stora fåglar. Det här med fåglar är inte så konstigt, för i hans naturliga miljö, som fårvallare på Shetlandsöarna är det förmodligen av största vikt att hålla koll på rovfåglar.

Något som inte ingår i en hunds naturliga miljö är raketer och smällare. Ingen av mina tidigare hundar har varit skotträdd. Jag har inte förstått problematiken och till och med trott att rädslan är framkallad av ängsliga hundägare. Nu vet jag att det inte är så. Min hund är paniskt rädd för fyrverkerier. Förmodligen känner han en extrem dödsångest och vill bara komma undan.

Det finns människor som reagerar likadant på raketer. Det finns dementa människor på våra äldreboenden, som under svåra förhållanden tog sig till Sverige under andra världskriget. I en demenssjukdom förefaller man ofta befinna sig i tidigare upplevelser. Inte sällan är man tillbaka i barndomen. Och vad upplevde dessa människor i barndomen? Jo, en flykt undan bomber och raketer.

Det finns svårt krigstraumatiserade flyktingar i vårt land, som kommit hit från i princip laglösa länder i Afrika och Mellanöstern. De har ofta familjemedlemmar som blivit kvar eller utvisats till hemlandet, där krigsliknande tillstånd fortfarande råder. Dessa människor kan också drabbas av svår panikångest vid skjutandet av raketer och smällare.

Folk säger att vi bor i ett fritt land och har rätt att skjuta raketer. Då kontrar jag med att säga att den rätten inbegriper inte att orsaka människor, djur och natur svår skada. Låt proffs skjuta raketer kl. 24 på nyårsafton, då kan vi hålla skotträdda djur och människor inomhus och försöka avleda stressen hos dem.

Nu börjar skjutandet redan flera dagar före nyårsafton. Försäljare anordnar provskjutningar. På Svea Fireworks facebooksida blir alla som är kritiska blockerade. Dylika företag tjänar storkovan inför storhelger som nyår. För det är inte billigt med raketer.

Varje år skadas även människor fysiskt av raketer. Det är mycket svåra skador med handikapp som följd. Är det verkligen värt det?

En fantastisk text

Idag fick jag ta del av en text, som en dotter till en svårt demenssjuk man skrivit. Den berörde mig djupt.

Det finns alltid en människa bakom en diagnos. Ingen människa är bara en diagnos.

Jag har själv haft en mamma med demens och jag vet vad saknaden innebär. 

Här är texten:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Med en orokänsla och ett djupt andetag steg jag in genom huvudingången, möttes av bekanta ansikten i personalen och berättelser om hur den senaste veckan varit. Sökte mig vidare ner mot Blåklinten, rummet var tomt, tog mig vidare mot Solrosen.

Där, vid ena hörnet av personalens fikarum satt han. En kvinna som utstrålade värme gav honom de nyputsade glasögonen. Jag satte mig på huk. La min hand på hans rygg. Tittade på honom och log. Ett varmt leende sprack upp i hans ansikte och spridde sig vidare till alla i rummet. Det syntes att han var trött men han ville ändå följa med på en promenad. Det blåste ute, en sval men inte obehaglig vind. Han följde mig långsamt till bilen.

Jag lyfte upp hundvalpen som jag hade med mig och den slickade honom lite försiktigt i mungipan. – Rart, sa han och log. Drog med händerna i valpens päls. -Mjuk. Vi gick vidare. Pratade om färgerna på lönnträden. Han härmade fåglarnas läten och försökte sig på att vissla. En härlig höstdag. Han och jag i ögonblicket.

Väl inne igen hände det något. Det där som ingen förstår. De snabba växlingarna. Det lömska och skrämmande. Alzheimer. Den tomma blicken. Försökte hitta tillbaka, tillbaka till det lugna, ett fridfullt, vackert ögonblick.

Vi stod i samlingsrummet, några få men långa minuter senare. Personalens sorl hördes i bakgrunden. Mitt i korridoren stod vi, en farbror med demens och en kvinna med sorg.

-Vill du sätta dig, frågade jag. Jag fick inget svar. Farbrorn såg på mig med tom och sorgsen blick. Jag ville att han skulle tina upp i ett leende igen. Tog ett steg närmare, höll om, bara höll om. Smekte hans skäggiga kind. Kände hans doft, hans närhet, kände mina tårar rinna. Saknade honom innerligt. Älskade pappa.

 

September 2012

Glada teatern

Häromdagen var jag på en väldigt trevlig teaterföreställning. Det var ”Glada teatern” från Daglig verksamhet som gav sin årliga föreställning. I år firade teatern dessutom 10 år, så det kändes extra festligt.

Ett antal, levande och döda, profiler från staden gestaltades i pjäsen. Som till exempel artisten Totte Wallin och uppfinnaren J P Johansson. En annan filur var den kände läkaren dr. Westerlund, som var en föregångare när han ordinerade motion på recept.

Skådespelarna var mycket skickliga och har tillsammans med sina handledare skapat allt, från manus till dekor. Det här är den typen av människor som för några årtionden sen skulle ha gömts undan på institutioner. De skulle inte ha getts möjlighet att odla egna intressen och deras begåvning skulle inte ha tagits tillvara.

Mycket var bättre förr, men definitivt inte allt. 

Det jag brinner för

Jag har jobbat som sjuksköterska i mer än trettio år. Jag har träffat oerhört många patienter genom åren. Allt från autistiska barn till hundraåringar med en magisk livserfarenhet.

Människor som alla har en sak gemensamt. Alla har en historia. Var och en är en individ. Och det är det som fascinerar mig. Att få lyssna på deras historia. Att föreställa mig vilket liv de lever och har levt. Mötet med människan ger mig så oerhört mycket.

Något som, sedan länge, ligger mig extra varmt om hjärtat är vården av svårt sjuka människor i livets slutskede. Att få finnas där i en människas allra sista tid här i jordelivet, ser jag som en förmån.

Att se till att döden får komma smygande, med minsta möjliga smärta. Att få fördriva ångest och omsluta den döende i trygghet. Att hålla en anhörig i handen. Ge en kram och en kopp kaffe.

När jag vill göra det där, känner jag mig ibland så motarbetad. Det är inte så vi jobbar. Vi har inte sådana resurser. Är signaler som ständigt ges till mig.

Nu har jag kommit till en gräns. Min gräns. Min gräns som säger att det jag känner i den här frågan också är en väg jag måste följa. Att jag inte kan kompromissa längre.

Så därför är tankar väckta. Tankar om hur jag ska få fortsätta att brinna för de här frågorna. Och inte hela tiden bli nedsläckt och tystad.  

Jag ska gå en annan väg, det har jag bestämt mig för.

Nazismens fula tryne

Häromdagen skrev jag en sak på twitter. Jag skrev att jag inte tycker om generaliseringar gällande olika folkgrupper. Vare sig det gäller till exempel kristna, judar eller muslimer.

Efter att jag skrivit detta, så var det som att trycka på en knapp. Det ramlade in mängder med svar från en man, som uppenbarligen hade precis motsatta åsikter.

Och det var inte bara så att han framförde sina åsikter gällande min formulering. Nej, han framförde åsikter gällande mig också. Vilket jag inte bryr mig ett dugg om. Han får gärna kalla mig fula, jävla, äckliga kärring precis hur mycket han vill.

Vad jag däremot bryr mig mycket om är hans grova cynism och nazistiska budskap. I sin profil på twitter länkar han till en sida som är direkt nazistisk. Och det är det jag går igång på. Inte att han kallar mig alla fula ord han kan.

Och min åsikt om nazismen kommer att stå fast. Oavsett attacker och vrede från människor med den vidriga människosynen.

Jag kompromissar inte med nazister.

Det obegripliga våldet

Det finns våldshandlingar som är så avskyvärda att ord nästan inte räcker till för att beskriva dem.

Som det som hände i Kortedala. Den ensamme mannen som utsattes för extremt övervåld av ett gäng ungdomar. Besinningslöst krossade de hans hjärna.

Eller mannen som ramlade ner på tågspåret och blir rånad och lämnad åt sitt öde.

Hur är människor funtade som begår dylika handlingar? Att de är i total avsaknad av empati förstår vi. Men hur kan man bli sådan?

Hur kan man tycka att en persons liv inte har något som helst värde? Hur kan man ta sig rätten att förstöra någons liv? I värsta fall ända någons liv?

Varför har dessa människor inga spärrar? Varför förstår de inte att slag och sparkar mot en hjärna alltid leder till svåra skador? Eller i värsta fall döden?

Eller att en kropp som ligger på tågspåret sannolikt kommer att upphöra att leva eller få mycket svåra skador? Förstår de det?

Hur kan man inte förstå det?

Ensam ensamhet

Folk har vanligtvis väldigt mycket åsikter när jag säger att jag känner mig ensam. Åsikter som innebär att det jag känner är fel.

Jag är inte alls ensam, säger de, jag har ju hunden. Och att sitta ensam i stugan med hunden helg efter helg, måste ju vara fantastiskt underbart, säger de. Att jag tycker att det är hemskt, är alltså fel.

Och det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två, säger de också. Men okey då, har jag lust att säga. Vi kan byta! Jag kan tillbringa helgerna med din urtrista gubbe och dina osnutna ungar. Vi byter! För du har ju helvetet och jag himmelriket. Och jag ger gärna bort mitt himmelrike.

Och när man i samband med skilsmässa mister många vänner som man umgåtts med hela sitt vuxna liv, är det bara att gå ut och skaffa nya. Det är plättlätt, säger du. Jamen då kan jag ta över dina, så kan du gå ut och skaffa nya. Det är ju så lätt.

För att inte tala om hur lätt det är att hitta en ny kärlek. Det är mer än plättlätt, säger du. Men då kan jag ju överta din. För honom är du ju så innerligt trött på. Så kan du gå ut och skaffa en ny.

Jag vill bara ge ett råd till folk. Säg inte till någon att det de känner är fel. För det man känner, det känner man. Och man blir ännu mer nertryckt i skoskaften om man ständigt får höra att det man känner är fel.

Manifestationen

Igår var en magisk dag. En dag fylld av känslor. Av hopp. Av något så klyschigt som en önskan och förhoppning om fred på jorden.

Vi samlades, kanske 1000 personer, på Sergels torg i Stockholm. För att i enighet känna att vi som var där, har en vänskaplig och god relation till landet Israel.

Ett land som i svensk media oftast beskrivs i negativa termer. På torget talades det istället om det goda som landet representerar. Om friheten och demokratin. Om mäns och kvinnors lika rättigheter. Om förbud mot diskriminering. Om homosexuellas rättigheter. Om avancerad teknik och framgångsrik forskning.

Det berättades också om landet där alla invånare måste ha tillgång till skyddsrum. Om landet där alla invånare erbjuds en gasmask. Om raketer som periodvis skjuts in över landet så gott som dagligen.

Det talades om det lilla landet Israel, som omges av arabländer av ofattbar storlek. Länder där saker som demokrati, frihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet inte får förekomma.

Mitt emot oss på torget fanns en liten klunga motdemonstranter. Bland annat från Kommunistisk ungdom. Glåpord och buanden hördes emellanåt. Det var dock inget som störde. För värmen och sammanhållningen bland oss i den Israeliska manifestationen var stark. Alldeles oerhört stark.

Alla berördes vi av de duktiga talare som var inbjudna. Det var tal som fick oss i publiken att gråta. Det fick oss att känna smärta ända in i hjärteroten.

Och samtidigt fick det oss att känna hopp. Att känna att vi måste stå eniga i vår bön och förhoppning om att arabvärlden inte ska förverkliga sina planer. För det finns i officiella programförklaringar ett mål, som innebär utrotning av alla judar och Israels jämnande med marken. Det får inte ske. Eller hur?

Am Yisrael Chai

Stor kärlek

Igår träffade jag 2 människor som fyllde mig med sann glädje, värme, hopp och kärlek. Ett par som varit tillsammans i 40 år.

Kvinnan var 99 år och mannen 85 år. Ett strävsamt par som klarat sig själva ända tills nu. De utstrålade sådan kärlek att mitt hjärta blev alldeles varmt. De höll varandra i handen och rätt vad det var började de att kyssas.

Det är en ynnest att få se till att deras sista år i livet blir lika meningsfulla som de tidigare varit. Deras högsta önskan var att få fortsätta bo tillsammans i det egna hemmet.

Jag avskyr generaliseringar i allmänhet och i synnerhet generaliseringar om äldre människor. Att man tror att bara för att någon är gammal, så upphör alla behov, förutom att äta, dricka, kissa och bajsa.

Att man tror att man automatiskt blir dum i huvudet för att man blir gammal. Jag som jobbat inom äldrevården i många år vet att det tyvärr är så. Man tror att den äldre inte längre behöver intellektuell stimulans.

Man tror att den äldre inte behöver ha kroppskontakt med andra. Att det enda man vill är att lyssna på dragspel och gå på gudstjänst. Man tror att det är okey att prata till den äldre, som till ett litet barn.

Jag har under alla år varit noga med att lyssna på äldre människor. Och ni anar inte hur många fantastiska historier och levnadsöden jag har fått berättat för mig. Att man inte vill ta till vara denna källa av livserfarenhet är för mig en gåta.

Ibland fasar jag för att bli gammal. Att jag inte längre ska få lyssna till den musik jag tycker om. Att jag inte ska få ha en hund i närheten. Att ingen ska krama mig. Att ingen hand ska stryka mig över kinden när jag är ledsen.

Att ingen ska berätta fräckisar för mig. Att ris ska bli min huvudsakliga föda för att det är lättuggat. Att de ska köra ut mig till ett gemensamt matbord utan att kamma mitt bångstyriga hår.

Att jag inte ska få ha jeans på mig, utan istället påklädas mjukisbyxor för att det är mest praktiskt. För jag kommer att vara exakt samma person när jag blir gammal, som jag är nu. Det som är viktigt för mig nu, kommer att vara viktigt om 25 år också.

Kärlek vid första ögonkastet

Igår träffade jag en ovanlig kvinna. Hon var nyligen fyllda 100 år. Boendes i eget boende. 4 kalas hade hon haft i samband med födelsedagen. Snabb i repliken och humoristisk var hon. Behöver jag säga att jag älskade henne från första stund? 

Hon berättade att hon hade haft en syster, som var väldigt vacker. Ja, det förstår jag, sa jag. För du är också mycket vacker. Hon tittade förvånat på mig. Det har jag aldrig hört förut, sa hon. 

Det förefaller obegripligt. Hon var mörk i hyn, med klara, rena drag. Hennes son sa att hon sett ut som en italienska i unga dagar, med brun hy och svart hår.

Det här är den stora förmånen med mitt jobb. Möten med unika människor, som alla har sin egen historia. Och som jag älskar att lyssna på deras historier. Tänk er en hundraårings levnadsberättelse. Hur fascinerande är inte det?